Du har blivit fyra år. Du håller upp fyra fingrar och säger ”Titta! Så här stor är jag nu!” och ställer dig rakryggad framför den som frågar hur gammal du är. Det är rätt ljuvligt att se! Det är mycket som är rätt ljuvligt med dig faktiskt.

Du har för första gången sagt till oss att du älskar oss! Det känns stort och härligt! ”Mega-Bamse-mycket” dessutom, med förtydligande genom att du håller ut armarna och illustrerar just hur mycket.
Älskade barn!

Det är mycket som är ”Bamse-” just nu. Bamsekul. Bamsemätt. Bamsearg. Du kan bli rejält irriterad och frustrerad ibland när du inte får din vilja igenom. När vi säger nej. Eller när vi ska gå till förskolan och du plötsligt bara inte vill samarbeta. Ibland smittar det av sig så att vi också blir irriterade och frustrerade. Jag får känna mig tjatig och tråkig och trött. Men på något sätt så verkar du känna av när det gått lite för långt och så vänder det på en gång. ”Så, nu är jag glad igen”. Då får man öva på att själv ”vända”. Det är nyttigt för mig! Jag är egentligen mer långsint.

I helgen hade vi ditt barnkalas. Vi hade pyntat bostadsföreningens lokal och sex kompisar kom för att fira dig. Vi hade heliumballonger och överaskningspåsar till alla barnen, skattjakt, myshörna, popcorn och pysselbord. En snurrande diskolampa skapade feststämning. Föräldrarna fick kaffe och verkade ha lika trevligt som sina barn!

Det var härligt att se hur lugnt och andäktigt du öppnade varje present du fick från dina kompisar och gav varje grej lite uppmärksamhet innan du gick vidare till nästa paket. Och det värmde mitt hjärta lite extra när du liksom stolt sa till kompisarna att ”Min mamma har gjort den tårtan till mig”. Så värt de alldeles för många timmar jag lade på den…