Jag tycker oftast att jag har turen på min sida. Men igår… och idag… Det började igår när jag fotat klart manifestationen i Gamla Stan. Jag skulle ringa på Färdtjänsttaxi hem och precis då dör mobilen. Så skruttiga jag fick gå till tunnelbanan (på kullerstenar, det värsta som finns) och åka kommunalt hem som vanliga oreumatiska människor gör. Utan alvedonpåfyllning! Det ni! Men det gick. Sakta och stapplande. Hade mina rullskor på så ibland rullade jag lite fel vilket förmodligen gjorde att jag gick liknande ett fyllo… men men. Sedan, när jag satt på tunnelbanan, slog det mig att eftersom mobilen var död kunde jag ju inte heller ringa och be Erik hämta mig i Sandsborg – och det var en bedövande nedslående insikt. Jag fick smälta det under en behövligt vilande stund inne på den lokale grillen. Beställde mat till Erik och mig för att få sitta där med gott samvete ett tag (och slippa laga med när jag kom hem). Ägaren sa till mig att jag såg väldigt trött ut. ”Ungefär som att du inte vill ta ett steg till”. Precis så sa han och precis så var det ju.

Den här dagen började med att jag blev fast i morgonköerna vilket gjorde att jag blev försenad. Sedan lyckades jag sumpa ett par nycklar ner i ett djupt och mörkt hiss-schakt…

Men vid halv fyra idag så svängde min olycka och plötsligt känns allting ljust och vackert igen! Jag fick besök av Theo och Ella i studion, två nioåringar vars snälla mammor svarat på ett inlägg jag gjorde i en facebookgrupp jag är med i. Jag håller på och göra min nya pristidning och ville göra rampresentationssidan lite roligare. Det lyckades vi verkligen göra tror jag! Fick så många fina och så många roliga bilder att välja mellan! Hade tänkt att de skulle hålla i ramar och så ska jag sedan photoshoppa in fina porträtt på dem i de tomma ramarna… Men jag får se vad det blir till slut, ser så charmigt ut när de håller sina tomma ramar och allt kul de hittade på med dem!

Så slutet gott allting gott, typ :-) Men lite sent blev det ju idag igen… dags att åka hem till Erik nu!